Mockingjay - part 2

I kväll är det dags. För mig och mina barn alltså, att se Mockingjay part 2 som är den avslutande filmen av de fyra filmerna i Hungerspelstriologin.
Vi har läst alla böckerna och vi har sett alla filmerna på bio när de kom ut. Förra helgen tittade vi återigen på alla de tre föregående filmerna hemma för att vara uppdaterade och förberedda inför i kväll.

Jag har alltså haft Hungerspelshistorien aktuell sedan jag läste den första boken för ca 7 år sedan. Trots det så tröttnar jag inte på storyn. Jag tycker böckerna är otroligt spännande och välskrivna med många lager och teman. Filmerna är också mycket bra gjorda, de följer böckerna väl. Att sedan Jennifer Lawrence (som spelar Katniss Everdeen) är en otroligt duktig skådespelare gör intrycket än starkare. Hon kan verkligen spegla den ångest och de omänskliga svårigheter hon ställs inför.

Tyvärr finns det aktuella teman i filmen där man kan dra paralleller till vad som händer i dagens samhälle. Ett samhälle med rika och fattiga - de som har mat på bordet och de som inte har det. Attacker och vedergällningar. Barn som tvingas gå de vuxnas ärende i krig.

Utan att avslöja för mycket av handlingen i denna avslutande del så är det ändå så att Katniss - denna otroligt starka och smarta unga kvinna, som har lyckats överleva två hungerspel för att hon är en fantastisk pilbågeskytt, till slut väljer freden - pacifismen.

De tre första filmerna

På flykt

Så många människor är på flykt. Så många väntar på besked om uppehållstillstånd, bostad, skolor och jobb. 

 Vi behöver tala med våra barn och ungdomar i skolan om detta. Att använda böcker som utgångspunkt kan vara till hjälp och underlätta diskussionerna.

Annika Thor har skrivit en novell som heter En plats är tom. Du kan lyssna till de fem avsnitten på Sveriges radios sida Novellklubben. Under fem måndagar med start den 23 november kan du lyssna till samma novell på Barnens biblioteks webbplats.

Annika Thor har även skrivit bilderboken Flickan från långt borta. En dag knackar hon på dörren hos den Gråa. Flickan har kommit gåendes från långt borta. " Varför gick du, frågade den Gråa." Som helst vill fortsätta med sina ensamma vanor. " För att jag var ensam, svarade flickan. Det fanns ingen som kunde ta hand om mig längre." Boken som är illustrerad av Maria Jönsson går att använda på alla stadier.

Om du skulle fråga Micha av Viveka Sjögren är också det en bilderbok som kan användas vid samtal på alla stadier. Om du skulle fråga Micha skulle han berätta att nyss började kriget som gjorde att de flydde. Nu väntar de, inte på att få komma hem utan på lov att få stanna. En sån tur att det finns fotboll och matte, det liknar hemma.

Ytterligare en bilderbok är Sabelles röda klänning av Marina Michaelido-Kadi och Daniela Stamatiadi. De berättar om Sabelle som bara kan ta med sig en sak när de flyr. Hon väljer en röd klänning som hon fått av din mormor. Mormor som blir kvar och som Sabelle inte vet om hon någonsin får träffa igen. Varje dag tar Sabelle på sig den röda klänningen, ända tills den inte passar längre...

  

Hanna Mendels chans

Hur ska jag skriva om andra världskrigets fasor... Inga ord passar, allting skaver och blir fel. Går det att prata om vad som hände, vad som fortfarande händer, med barn och unga utan att det blir antingen för mycket, för otäckt, eller alltför generellt och oengagerande. Jag vet inte. Jag tror inte jag är så bra på det. Själv läste jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam tidigare i år och beskrivningarna vad Doktor Mengele gjorde har etsat sig fast i mitt minne och kan få mig illamående bara jag tänker på det. Mengele dyker upp också i den bok jag läst nu, men utan några detaljerade beskrivningar av hans grymhet.

Hanna är 15 år och har framtiden utstakad. Hon ska snart börja på musikkonservatoriet i Budapest, bli konsertpianist och spela på stora scener över hela världen. Men först och främst ska hon gå på bal i den vackra gula organzaklänningen som mamma sytt till henne. Alla hennes planer går om intet när ghettot, där alla judar i staden bott sedan tyskarnas invasion av Ungern några månader tidigare, plötsligt ska stängas. Mitt i natten kommer soldater och beordrar familjen att lämna sin lägenhet och redan nästa morgon tvingas de iväg på resan mot Auschwitz-Birkenau, i överfulla stinkande boskapsvagnar, utan mat och vatten.

På perrongen i Auschwitz frågar någon hur gammal hon är. Hanna svarar att hon är 15, och då säger mannen: "Nej, du är 16!" sedan försvinner han in mängden. Hanna förstår inte, men ljuger för läkaren, Josef Mengele, som inspekterar dem när de kommer fram, och säger att hon är 16 år. Det gör att hon får följa med sin mamma och storasyster Erika. På nätterna trängs de på den hårda träbritsen i baracken, på dagarna arbetar de i ett stenbrott. Maten är näst intill obefintlig, förhållandena förskräckliga, och Hannas mamma blir alltmer avtrubbad och avskärmad från verkligheten. Men så en dag hör Hanna talas om att kommendanten för lägret söker en ny pianist och hon får chansen att provspela för honom. Sex unga flickor från lägret vandrar bort till byn där Kommendanten bor i ett stort hus och Hanna blir den utvalda lyckliga, tack vare Kommendantens son Karl. Så börjar en annan tid för Hanna. Hon får varje dag lämna smutsen och kylan i lägret och tillbringa sina dagar i ett uppvärmt hus, med att stå i givakt bredvid flygeln när hennes tjänster inte behövs och att spela när Kommendanten har besök eller vill ha lite trevlig bakgrundsmusik. Hannas besök i huset innebär också en större chans att få i sig något ätbart. Hon lär känna Vera som är hembiträde och i köket finns ibland tillfälle att smyga åt sig ett kålbad, en okokt potatis eller en morot. Karl sitter ofta i musikrummet och lyssnar på henne och till en början verkar han ointresserad och lite äcklad av Hanna. Men efter ett tag börjar de prata lite med varandra när Kommendanten inte är hemma och Hanna förstår att han inte alls är som sin far. Men hur kan hon få känslor för någon som står och ser på när hundratusentals människor mördas bara några kilometer bort?

Koncentrationslägrens grymhet och fasor skildras, men nog finns det ett visst filter. Hanna förstår inte själv vidden av grymheten, och därför skonas även läsaren. Boken beskriver hennes verklighet. hon inser inte att folk mördas, utan lever i tron att det är ett arbetsläger. Det är en tung historia, som alla skildringar av förintelsen, men jag är ändå glad att det fortsätter komma ut böcker om andra världskriget som gör det möjligt för nya generationer av unga att läsa och förhoppningsvis förstå att detta ofattbara har hänt och vi måste gör allt för att det inte ska hända igen. Jag vet inte om det är en bok som kommer lånas direkt av eleverna, men jag hoppas att lärarna plockar upp den till högläsning, för det finns så otroligt mycket att prata om.

Lågmäld mystik

Igår kväll läste jag en bok som legat i min att-läsa-hög ett tag. När jag packade upp nya böcker för några veckor sedan så fångade den mig direkt, med sin avskalade, lite suggestiva framsida, men sedan var det hela tiden andra böcker som kom före när jag väl skulle sätta mig och läsa.

Skuggsommar av Mia Öström handlar om Rakel, en ganska tystlåten och tillbakadragen tjej. Hennes mamma har tillbringat en lång tid med att bara ligga i sin säng och må dåligt, och Rakel har vant sig vid att smyga tyst omkring hemma, inte göra något väsen av sig vare sig där eller i skolan. Göra allt för att inte dra uppmärksamheten till sig. Nu är det sommar och hon ska tillbringa hela lovet hos sin jämnåriga kusin Ellika och dennes föräldrar på deras pyttelilla skärgårdsö halvvägs till Finland. Ellika och Rakel brukade vara som systrar, men det var länge sedan, och nu verkar det som att Ellika hatar henne. Dessutom känner hon sig fel i familjens välordnade vackra vita hus. Den pittoreska ön känns mer som ett fängelse än det paradis som den är tänkt att vara. 

Det är den varmaste sommaren på över hundra år och Rakel tillbringar nästan all tid nere på stranden vid hopptornet. Hon är rädd för att hoppa och dyka, men ute på hopptornsbryggan träffar hon tvillingarna Majken och Lisen som inte verkar rädda för någonting. De lovar att lära henne dyka och att hon ska få vara med i deras hoppklubb om hon bara utför tre uppdrag. Men Ellika upptäcker tvillingarna, och eftersom ön är privat försöker hon skrämma och hota dem för att de inte ska komma tillbaka. Rakel hamnar mitt emellan tvillingarna och Ellika och uppdragen som hon ska göra tvingar henne ifrågasätta sig själv och vem hon har blivit. 

Under hela läsningen finns misstanken att det är något som inte stämmer med tvillingarna, de försvinner ibland spårlöst, de vill inte riktigt avslöja var de bor och hur de lyckas ta sig till ön och de beter sig på ett gränslöst sätt, men jag hålls på halster nästan hela boken innan jag får svaret. Skuggsommar är en väldigt lågmäld historia, ändå griper den tag i mig oväntat mycket. Det kanske inte är boken jag kommer minnas bäst från 2015, men helt klart läsvärd.

Läsutmaning

Under vecka 46 blev eleverna på Skönadalsskolan utmanade. Läser ni mer än 2104 timmar får ni glass på fredag!
Som läsning räknas när någon läser högt, när man läser tyst för sig själv, när man lyssnar till en inläsning ex. genom Legimus och när man har boksamtal. Alla typer av texter räknas också såklart. Läsning i hemmet såväl som i skolan räknas med.
Varje dag rapporterar pedagogerna hur mycket som lästs i just deras klass. Timmarna omvandlas till kulor i ett rör och alla kan följa hur stapeln stiger under veckan. Många samtal om huruvida de kommer att klara utmaningen har förekommit under veckan och jag har hört flera olika matematiska beräkningar i dessa spekulationer.
Den här typen av jippon får ofta kritik från forskare och andra. Jag kan delvis hålla med, om det här varit den enda satsningen som gjordes på skolan för att eleverna ska bli till läsare. Naturligtvis krävs en medveten pedagogisk insats med systematisk lästräning och undervisning i lässtrategier bland annat. Kanske kan det liknas med att en och annan påse chips förstör inget, så länge vardagens mat är nyttigare. Vi behöver fest i tillvaron! Jag ser många positiva vinster med veckan. Det läses mer än vanligt och  det kan läggas till några kilometer till läskondisen för att använda Martin Ingvars och Martin Widmarks symbolspråk.

Det är också en sak som förenar, något alla kan bidra till. Jag har sett elever som i vanliga fall inte har fullt fokus på skolarbetet vara superengagerade. En elev som ligger på sjukhus har sett till att föräldrarna läst åtskilliga timmar vid sängkanten. Eleven som blev sjukanmäld i fredags hälsade att hen läst 30 min och det var viktigt att det räknades med i klassens resultat.
Och visst blev det glass! De klarade gränsen med råge och har många timmar tillgodo till nästa års utmaning.

Serier

På bokmässan lyssnade jag till två mycket kloka och ambitiösa lärare, Helga Boström och Melinda Galaczy. De arbetar båda med serier  i sin undervisning. Melinda och Helga vittnade om att det var lättare att få alla elever i en klass intresserade och engagerade i arbetet kring serier. Att läsa en serie tar heller inte lika lång tid som att plöja en roman och då blir det mer tid till att fördjupa sig i arbetet kring berättelsen.
De har hittills gjort tre handledningar som de generöst delar med sig av.


För åk 3-6 finns en handledning till Neels första serie,Dagboksdagar. Om flickan Lou som lever med sin inte alltid så vuxna mamma. Det finns mycket att diskutera kring i berättelsen och andra färdigheter som kan tränas är rolläsning och bildtolkning, bland annat.

Herzog och Clante har gjort en serie som heter Pssst! Kort kan sägas att den handlar om vilsenheten kring jaget och kroppen. Passar att arbeta med i åk 5 och 6. Kanske som mest lyckat när de läser om just kroppen i NO åk 5.

För åk 8 och uppåt finns en handledning till Walking Dead av Kirkman och Moore. Lärarna rekommenderar ett samarbete med skolans bildlärare och varför inte be en professionell tecknare komma till skolan.

Helga och Melinda delar som sagt med sig av handledningar och tips på andra bra serier, bland annat.  Kanske vill du se och lyssna till en intervju från bokmässan med de båda lärarna.

Min stora stökiga nya familj

Rose är ensambarn och hennes föräldrar är dessutom skilda. Hennes dagar brukar alltså vara ganska lugna, för antingen är det hon och mamma, eller så är det hon och pappa. Fler brukar de aldrig vara. Men en dag berättar Roses mamma att hon träffat en man, och att han har barn. Många barn.
"'Precis som du alltid önskat dig!"
"Vad har jag alltid önskat mig?" frågade jag.
"Syskon! Du har ju alltid klagat på att vara ensambarn."
"Vänta nu lite", sa jag. "Jag menade att du och pappa borde ha skaffat fler barn medan ni var tillsammans."
Man ska se upp med vad man önskar, var det en klok person som sa någon gång, för det man önskar kan bli sant. Därför måste man vara noga med sina önskningar - väldigt noga."

Och nu är det dags att hälsa på i deras hus för första gången. Rose fattar inte att mamma inte ser röran, den ovårdade trädgården, kaoset inne i huset, de ouppfostrade barnen, hon som brukar vara en sådan pedant. Rose ser det mer än väl och hon har ingen lust att plötsligt få fem brorsor. Fast vänta nu, Renée visar sig vara en tjej, jämngammal med Rose.

Det blir en hel del kulturkrockar när Rose och hennes mamma träffar Frank och alla hans barn, och det är verkligen inte helt problem- eller konfliktfritt. Det största problemet är kanske ändå att det känns jobbigt att pappa är så ensam. Rose gillar lugnet varannan vecka hos pappa, men trivs han verkligen med att vara så ensam? Han verkar fortfarande lite kär i mamma och kanske tycker det är jättejobbigt att hon träffat en ny och att de gör så mycket olika saker när Rose är hos dem.

Tillsammans med Renée försöker hon hitta en ny tjej åt pappa och dessutom måste hon övertala sin mamma om att få följa med på Franks familjs årliga luftballongsfärd, fast mamman är höjdrädd och flygrädd och övertygad om att en ballongfärd leder till en säker död.

Min stora stökiga nya familj är kanske en bagatell, men jag hade roligt när jag läste den. Boken är fylld med väldigt olika, men bra vuxna. Vuxna som lyssnar och hjälper och löser problem, på olika sätt. Lite feelgood för mellanstadiet, skulle jag nog säga. Och detta är tydligen första delen på en serie böcker om Rose och hennes nya stora familj. Det blir kul att läsa fortsättningen!